Det finns en sak jag drar mig för i evigheter. Något jag in till den sista, skälvande sekunden gör allt för att undvika. Men för några dagar sedan upptäckte jag – till min fasa – att det var dags att köpa nya joggingskor.
Jag har speciella krav när det gäller skor. Jag får lätt skavsår och kan därför inte ha skor som skaver. Inte ens det minsta lilla. För det andra är jag, enligt läkarens utsago, lätt plattfotad. Till råga på allt har jag storlek 41, ”trots” att jag är tjej.
Hur som helst begav jag mig motvilligt till sportaffären. Jag tittade skeptiskt på de, för en fattig student, dyra skorna. Snart kom en gympadoj-försäljar-kille fram och jag räknade upp mina skokrav.
– Okej, men då kan du testa de här skorna för 4539 kr. Vad har du för skostorlek?
– 41, svarade jag.
– 41? Sa han. Är du säker på det?
– Ja, sa jag och blängde. 40, och inget annat. Killen svarade att de absolut inte har damskor i storlek 41 utan då får man vända sig till herrskorna.
Nu är det emellertid så att det finns vissa skillnader mellan kvinnor och män. Detta gäller även fötterna. Män har bredare fötter än kvinnor, även om skostorleken är densamma. När jag så provade herrskorna i storlek 41 var det som om mina fötter likt plastankor simmade i stora badkar. Jag hann gå en meter innan killen frågade hur de kändes. Jag sa att de kändes lite stora, varpå han tittade på mig som om jag vore galen. Jag bestämde mig sedan för att för stora skor måste vara bättre än för små. Kanske det skulle hjälpa att dra skosnörena lite hårdare. Sagt och gjort, jag köpte dojorna och åkte hem. Väl hemma testade jag att gå längre än en meter och ångrade ganska snart köpet. De ramlade ju nästan av fötterna.
Jag åkte tillbaka en vecka senare för att byta ut skorna, och hoppades innerligt att det inte skulle vara samma doj-försäljar-kille vid skohyllan. Det var det inte. Den här gången sänkte jag kraven drastiskt och tog första bästa sportsko från hyllan. Denna kille lyckades faktiskt hitta skor med damstorlek 41. Då jag gått ungefär 132 cm frågade han hur skorna satt. Jag svarade att jag inte visste, utan behövde gå lite längre först. Han tittade chockerat på mig då jag gick iväg. Dessa skor passade inte heller och nu var jag bra less. Jag gick ett varv runt affären och när killen tittade bort ställde jag tillbaka de jag nyss provat samtidigt som jag fick syn på ett par 41:or i ett annat märke. Snabbt slet jag dem åt mig och sprang till närmaste provrum där jag drog draperiet om mig. Jag drog på dojorna och testade dem sedan genom att smyga runt i affären, under det att jag hoppades att killen inte skulle se mig. Tro det eller ej, men dessa passade! Jag betalade och gick hem.
Man kan ju fråga sig om jag är ensam om att vilja prova skorna jag kanske tänkt köpa? Det verkar nästan så med tanke på reaktionen hos försäljarna på sportaffärerna. Jag börjar fundera över hur det egentligen går till när andra köper skor. Kanske går det till ungefär såhär:
Robban, 25, är ute på joggingtur. Plötsligt känner han att det skulle vara trevligt med ett par nya sportskor. Han joggar in på närmaste sportaffär, sparkar av sig sina gamla skor på vägen in, och joggar fram till skohyllorna i bara strumplästen.
– Haru nåra dojor? Frågar Robban, varpå en försäljare kastar åt honom ett par 5500 kronors skor. Robban drar på skorna i farten, joggar ut och slänger pengarna på disken med orden ”behåll växeln”.
