I högtalarna upprepas ”guns are not allowed”. Tel Avivs flygplats Ben Gurion är en av de säkraste i världen, och det råder ingen brist på skräckhistorier om de ökända säkerhetskontrollerna.
Inför resan hör jag mig för bland vänner och bekanta om deras upplevelser av Tel Avivs flygplats. Samtliga jag kontaktar berättar att de blivit utfrågade när de skulle resa hem. En vän berättar hur en bekant tvingats klä av sig i bara underkläderna för genomsökning. Uppenbarligen tilldelas resenärer olika säkerhetsnivåer, baserade på hur stort hot de anses utgöra. Säkerhetsnivåerna, där 1 är den lägsta och 6 är den högsta, visas genom ett klistermärke man får på passet. Ju högre säkerhetsnivå, desto mer utfrågning.
Resenärer i onlineforum berättar om oändliga köer och om utfrågningar som liknar intervjuer. I många fall handlar frågorna om vad som varit syftet med resan, men ibland utsätts man för märkligare frågor, såsom ”kan du hebreiska?”, ”vad heter dina föräldrar?” eller ”känner du någon i Förenade Arabemiraten?”. En del resenärer berättar om hur de förts ner under flygplatsen och förhörts av säkerhetspersonal.
”När bussen närmar sig flygplatsen stannar den vid en hållplats och en tungt beväpnad militär kommer in.”
Efter att planet landat i Tel Aviv går vi till kön för ”international passports” och en man som ser ut att när helst vilja somna slänger en ointresserad blick i passet. Istället för stämplar ger han oss varsitt blått kort där det står att vi har rätt att vistas i landet upp till tre månader, men inte att arbeta. Anledningen till kortet är att flertalet länder (Syrien, Libanon, Libyen, Kuwait, Iran, Irak, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och Yemen) inte tillåter resenärer som har israeliska stämplar i passet att komma in i landet.
Så är det dags för hemresa. Eftersom vi varnats om att kontrollerna kan pågå i timmar, åker vi från Jerusalem i mycket god tid för att vara på flygplatsen i fem timmar innan planet ska avgå. När bussen närmar sig flygplatsen stannar den vid en hållplats och en tungt beväpnad militär kommer in. Han kollar snabbt igenom bussen och får syn på min ryggsäck på hyllan. Han frågar de judiska israelerna som sitter framför oss om den är deras. När jag säger att den är min, går han ut och bussen fortsätter.
Vi har inte behov av att checka in några väskor och kan därför gå direkt till säkerhetskontrollen. Det första som händer är att vi möts av en säkerhetspersonal som frågar ”what is your relation?” och jag svarar att vi är gifta. Därefter får jag och min man tillsammans svara på några få frågor på en datorskärm. Det rör sig om helt vanliga frågor såsom ”har du vid något tillfälle lämnat ditt bagage utan uppsikt?” och ”har du mottagit någon gåva under resan?”. Därefter trycker säkerhetspersonalen på en tvåa. Hon sätter en vit klisterlapp bak på passet, med en streckkod där första siffran också är en tvåa. Vi får ett rosa kort där det står att vi har rätt att lämna landet. Kortet är tunnare än det blå, eftersom det blå är menat att bäras under vistelsen i landet.Därefter går vi till säkerhetskollen som utförs på helt vanligt sätt. Det enda vi tillfrågas är om vi har en dator med oss. Jag lägger märke till att den svenska barnfamiljen framför oss i kön har fått en gul klisterlapp på passet. Vi går därefter till en dator där vi fotograferas och scannar passet, och därefter är allting klart. Hela proceduren tog kanske 20 minuter, kön var inte lång, och personalen var trevlig. Med andra ord var kontrollerna inget utöver det man förväntas uppleva på alla flygplatser, och vi kunde spendera resterande timmar bland taxfree-affärerna. Det enda som återstod var den sista passkontrollen inför boardingen, och den gick lika smidigt.
Kanske hade vi ovanlig tur. Men för den som planerar att åka till Israel rekommenderas att svara lugnt och sanningsenligt på eventuella frågor, samt att checka in i mycket god tid.
