Israels befolkning består av en stor blandning folkgrupper och kulturer, men den folkgrupp som nog sticker ut allra mest är de ultraortodoxa judarna. Vi besöker deras distrikt Mea She’arim, en plats där tiden står stilla.
Bussen stannar och några ovanligt klädda kvinnor och barn stiger på. Kvinnornas kläder påminner om ett sparsmakat 40-talsmode med knälång kjol, knästrumpor och långärmad kofta i mörka färger. Barnens kläder är något färggrannare i 70-talsbrunt. De flesta kvinnor har en så kallad tichel på huvudet, en huvudduk som bärs av gifta kvinnor. Andra är barhuvade. Men jag lägger märke till att deras hår ser lite märkligt ut; det är tjockt och tillrättalagt, och har en ovanlig färg. Det är inte förrän en vecka senare, tillbaka i Sverige, jag får reda på att kvinnorna bär peruk, ett alternativt sätt att dölja håret för den som inte vill bära scarf.
De ultraortodoxa judiska kvinnornas ovanliga utseende gör dem svåra att missa, men det är männen som drar flest blickar till sig. Vi lade märke till dem redan då vi steg på anslutningsplanet på Kievs flygplats. När vi hade bänkat oss i de trånga flygstolarna såg vi män med ovanliga frisyrer och långt skägg köa sig fram genom flygplanskroppen. De var kortklippta, men på varje sida om ansiktet var håret mycket långt och noggrant lockat i en skruvlock. När de tog av sig sina svarta, vidbrättade hattar, synliggjordes deras svarta kippor. Hattarna placerade de omsorgsfullt i de hattformade boxar de bar med sig. Vita trådar, tzitzit, hängde över deras byxor, en påminnelse om Torans 613 förbud och påbud. Deras klädval andades på något sätt högtidlighet, samtidigt som de berättade något om vilka de var.
Haredim
Haredim är en särskilt konservativ grupp ultraortodoxa judar. De var ett svar på den ökade assimilationen och sekulariseringen av judarna i västra Europa under 1800 talet och början av 1900 talet. Gruppen ville bevara en judendom som var starkt bunden till Toran, de fem Moseböckerna. Förintelsen hade också stor påverkan på Haredims framväxt. Till följd av förföljelsen flyttades judiska samhällen och institutioner till andra platser, framförallt i Israel och USA, där deras livsstil kunde bevaras.
Centrum för Haredim flyttades till Israel, där världens största grupp ultraortodoxa judar nu lever. År 2017 uppgick de till en miljon, 12 % av Israels befolkning. Haredim undviker kontakt med sekulära judar och icke-judar eftersom de vill undvika att influeras av utomstående. Bland Haredim är yiddish ett vanligare språk än hebreiska, och de föredrar att leva i egna distrikt. I Jerusalem är det största och mest kända distriktet Mea She’arim, etablerat 1874. Namnet kommer från Bibelns första Mosebok 26:12: ”Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt (מאה שערים, Mea She’arim), ty Herren välsignade honom”.
En resa bakåt i tiden
Vi stiger av bussen och får snart syn på en skylt där det står ”Mea She’arim street”. Vi är framme. Vi viker in på huvudgatan och det är som att stiga in i en annan värld, eller rättare sagt, en förgången tid. Byggnaderna är gamla och det finns inga bilar på gatorna. Vi går förbi flera stora anslagstavlor där det finns plakat uppsatta. De ultraortodoxa judarna undviker teknik och får samhällsinformation antingen genom högtalarsystem eller genom anslagstavlor. Mobiltelefoner av den äldre varianten, ej smartphones, tycks dock vara populära för flera av de människor vi möter pratar i telefon. På flera ställen är små boxar uppsatta, med texter som uppmanar förbipasserande att lämna bidrag till stöd för de boende i distriktet.
I en affär hjälper en man en ung pojke att omsorgsfullt prova ut en perfekt storlek på en svart kippa. Fotgängarna vi möter är alla klädda i nästan exakt likadana kläder. Jag rättar till min sjal och ser till att inga lösa hårstrån sticker fram under kanten. Trots att de flesta nog skulle hålla med om att Mea She’arim är ett intressant besöksmål är vi de enda utomstående. Här finns varken turistaffärer eller turistinformation. Kanske beror det på det som förväntas av eventuella besökare. Överallt finns stora skyltar som uppmanar besökare att klä sig i anständiga kläder. Kvinnor bör ha stängd blus, långa ärmar, lång kjol och inga tighta kläder. En klädkod nog inte många turister svarar upp till.
Vi går vidare längs huvudgatan och har svårt att komma över den närapå filmatiska känslan. De gammaldags klädda människorna är oerhört fotogeniska och vi känner oss frustrerade över att inte kunna ägna oss åt gatufotografering. Skribenter i internetforum avråder besökare från att fotografera, då det av invånarna upplevs som ett intrång på deras liv. Trots frustrationen förstår jag dem. Det är här de föds, lever, åldras och dör. Det är här de lever sina vanliga liv, och distriktet är deras hem. Inte skulle jag heller vilja bli fotograferad av en grupp turister när jag går till matvaruaffären för att handla eller för att ta en promenad. Men visst känns det hårt att inte kunna ta en enda bild.
Vi är snart ute ur distriktet när jag bestämmer mig. Ett par bilder måste jag ta. Men jag vill respektera invånarnas integritet och tar därför bara ett par bilder på anslagstavlorna och välgörenhetsboxarna. Samtidigt kan jag inte undgå att imponeras av Haredims förmåga att hålla sitt distrikt fritt från turism och inverkan från det övriga samhället. Här verkar tiden ha stått stilla ända sedan grundandet 1874, och det är något minst sagt unikt.
