Ett 60-tal personer har samlats för att bli fotograferade. En rökmaskin pyser ut grå rök över scenen, och trots att det bara är vattenånga hostar några av oss besvärat. Foto: Kicki Nilsson
Vi är statister som kallats in för affischfotografering och fotografen kämpar med att få alla att titta åt olika håll. Scenen måste se realistisk ut. Vi ska vara passagerare som väntar på ett tåg en tidig morgon. Kameran ska inte existera.
Tillslut får någon en idé och föreslår att alla som aldrig tidigare besökt Örebro länsteater tittar åt höger. Jag är en av få som vänder mig mot höger, och en ung man möter min blick. Jag såg honom i foajén redan en timme tidigare och förstod att han var en del av personalen. När han inser att jag aldrig varit på teatern tidigare, spänner han ögonen i mig.
– Svikare, säger han.
Han vet inte hur rätt han har. Jag hade faktiskt, framtill till i vår, aldrig frivilligt gått på teater. Märk ordet frivilligt, för visst har jag med tvångets medel sett en och annan förställning i mitt liv. Till och med på självaste Dramaten, oftast under skoltiden och alltid halvsovandes.
”När han inser att jag aldrig varit på teatern tidigare, spänner han ögonen i mig. – Svikare, säger han.”
När jag anmälde mig som körsångare till 100 sånger visste jag inte ens vad föreställningen handlar om. Det fick jag veta dagen jag var kallad till kostymprovning. Men när jag först kom till kostymrummet blev jag än mer konfunderad: Rummet var fyllt med vanliga kläder, de flesta i beige. En kvinna som sett min förvånade uppsyn kom fram till mig. – Vet du vad föreställningen ska handla om? Frågade hon. Jag skakade på huvudet.
– Den gestaltar de sista minuterna innan en terrorattack.
Jag kände genast en kall rysning gå längs ryggraden. När dramatikern Roland Schimmelpfennig valde att berätta om ett terrorattentat på ett tåg valde han ett aktuellt ämne. Nu förstod jag varför kläderna gick i beige: Rött syns bättre mot den bleka färgen. Efter provningen skulle kläderna skickas iväg för att bli nedblodade.
I 100 sånger ska sex skådespelare tillsammans gestalta passagerare på ett tåg. Vi körsångare ska förkroppsliga terrorismens offer. Nedblodade och med resväskor i händerna ska vi sjunga om hopp, att det inte är slut. Att terroristerna inte ska få vinna.
Några veckor senare ser jag föreställningen. Och det är nu jag inser varför jag inte fastnade för teater redan som 13 åring. För att förstå teater på den här nivån måste man vara vuxen, ha livserfarenhet. Man måste ha levat för att förstå det som sägs mellan raderna.
Jag sitter som klistrad från första till sista minut. Den här föreställningen är lika vacker som ful, lika obehaglig som rolig. Det är som om en film spelas upp framför mig. Jag får påminna mig om att det inte är just en film jag ser, utan en verklighet. En verklighet som spelas upp framför mig just nu, för att aldrig komma igen. Minuter som på ett unikt sätt skildrar det allra fulaste med terrorn – de avbrutna drömmarna, de stoppade resorna, de avslutade liven. Allt det som pågick, men som plötsligt bara tog slut. Och som jag är stolt att vara en del av 100 sånger!