Bland mina vänner är jag känd som hon som uttråkas av hockey, byter kanal vid fotbollsmatcher och är överdrivet bollrädd. Oviljan mot sport började i grundskolans gympasalar.
Klonk, klonk, klonk. Våra steg ekar oroväckande och metalliskt i bollhallens trappa. Min man har nyligen övertalat mig att börja spela pingis. Racket har inhandlats och lukten av svett och gummi sticker redan i näsan. Förbipasserande människor iförda de senaste sportkläderna synar oss i sömmarna. Säkert är vi redan stämplade som några som inte riktigt verkar höra hemma i ett idrottshus. Och det är precis så jag känner mig, en känsla som ökar när mina blick landar på de omisskännliga gröna gympagolven. Närainpå 20 år gamla känslor sköljer över mig. Plötsligt överrumplas jag av minnen av livsfarliga ribbstolar, stenhårda handbollar och plintar höga som våningshus. Plötsligt är jag tillbaka i grundskolans gympasal. Salen där jag var sämst.
Bland mina vänner är jag känd som hon som uttråkas av hockey och hellre åker till tandläkaren än genomlider en fotbollsmatch på TV. Min sportkunskap skulle med lätthet överglänsas av en femåring. Jag är den enda som inte vet när det är fotbolls-VM, inte kan skilja på hockey- och fotbollslag och dessutom är jag besinningslöst bollrädd. Nyligen tackade jag nej till en erbjuden resa för att se en Champions League match i England. Ja, ni fattar. Jag har många inbitna fotbollsfans i bekantskapskretsen och ibland har mitt totala ointresse och syniskhet orsakat viss irritation. En och annan har försökt omvända mig, alltid utan större framgång. Så hur började detta ointresse för sport? För att svara på den frågan får vi gå ända tillbaka till förskolan.
”Nacken tog hela smällen och en kraftig smärta skjöt genom nacken upp i huvudet.”
Jag var ett lugnt, eftertänksamt och ganska räddhågset barn. Innan jag begav mig upp i ett träd funderade jag ut en plan för hur jag skulle kunna ta mig ned igen. Fanns det ingen tydlig plan fick det vara. Övriga ungar gav sig upp direkt, fastnade i någon träklyka och fick hoppa för att komma ned. Hade jag fastnat i ett träd hade det nog slutat med att man fått ringa brandkåren. Jag utgav mig sällan, eller aldrig, för risker och detta medförde att jag var ganska sen i att lära mig både cykla och åka pulka. Redan i dagis förväntades vi åka pulka från krönet av den högsta backen. En lärare fick ner mig i pulkan, satte sig bakom och vi for iväg. Det slutade med att jag kissade på mig av skräck. Jag försökte senare lösa min pulkaskräck med egna medel. Jag vågade åka i en tvåmetersbacke, vilket måste betyda att skräcken bara var något hjärnan hittat på. Jag provade att gå upp tre meter i den stora backen och åka därifrån. Det gick. Därefter fem meter, tillslut hela backen. Senare har jag förstått att den teknik jag i denna ringa ålder använde mig av är högst populär inom fobibehandlignen inom Kognitiv Beteendeterapi. Inte illa av en dagiselev.
Inför skolstarten var jag nog ändå lite peppad att få börja skolidrotten. Jag var stolt över mina för ändamålet inköpta gympakläder, en sorts ceriserosa balett-jumpsuit med en liten kjol och matchande sockiplast till. Förväntningarna förbyttes dessvärre snart till skräck. Innan skolstarten informerades vi att första idrottslektionen gick ut på att uppvisa våra kunskaper i klättring. Vi skulle bestiga de högsta klätterställningarna på skolgården. Den högsta av dem alla var en trave traktordäck som monterats ovanpå varandra i ett torn. Vi skulle klättra igenom dem på insidan, ända upp till toppen, gränsla kanten och klättra ner på utsidan. Potentiell fallhöjd 2-3 meter. Det var säkert meningen att vi skulle tycka det var kul, men för mig var det som att bestiga Mount Everest. Samtidigt var jag livrädd för att göra bort mig inför de andra eleverna. Jag och mamma åkte dit helgen innan för att öva. När dagen väl kom slapp jag på något sätt undan.
Mina första riktiga möten med skolidrotten utfördes med tvångens medel och det blev snabbt tydligt att jag inte passade in. Bakgrunden är att jag redan då var en oerhört riskmedveten och analyserande person. Efter att dagordningen presenterats genomfördes en blixtsnabb riskanalys i mitt huvud. Om risken för skador låg på en sisådär 20% var det helt enkelt inte värt det. Räddast var jag för redskapsgymnastiken, då man ska göra kullerbyttor, stå på händer, hoppa över plintar och hjula. Med andra ord förelåg enorma risker för potentiella skador. Dessutom brukade mina analyser visa sig stämma. En gång skulle man hålla i en stålstång och luta sig framåt så djupt att man hängde uppochned och därefter kom runt ett varv. Jag tyckte att övningen var helt onödig. Vad skulle vi ha för använding av denna kunskap om sisådär 20 år? Vidare varnade mig min riskanalys att om man tappar taget kommer man med största sannolikhet bryta nacken av sig, Jag delade mina farhågor med den oförstående läraren som bedyrade att ”inget kommer att hända”. Efter mycket tjat från lärarens håll bestämde jag mig för att prova, med påföljd att jag nästan genast tappade taget och landade på huvudet. Nacken tog hela smällen och en kraftig smärta skjöt genom nacken upp i huvudet. Jag fick sitta av resten av gympapasset och bedömdes snabbt vara ett solklart fall för ”extragympan” dit vi fick gå efter skoldagens slut och ”öva upp motoriken” genom balansövningar och enkla rörelser.
På mellanstadiet började vi i ny skola och min balett-jumpsuit byttes mot vit t-shirt och färgglada tights. Den nya idrottsläraren, Jasse, var en man i medelåldern med fotbollsfrilla. Han blev snabbt alla fotbollskillars favorit. Mig fick han något emot redan från början. Han förstod att jag inte gillade idrott och en gång när jag satt på avbytarbänken under en innebandymatch grimaserade han åt mig och frågade om jag verkligen måste se så sur och uttråkad ut hela tiden. Jag kunde väl åtminstone försöka tycka det var lite kul i alla fall? Jag minns att hans kommentar förvånade mig. Innebandy var en av de få sporter jag faktiskt tyckte var rätt kul. Dessutom älskade jag att sitta på avbytarbänken, för då slapp man ju vara med.
”Killarna sprang efter tjejerna och hamrade på med bollarna så hårt de bara kunde.”
Min ovilja mot sport kom sig dels av rädsla, dels av ointresse. Jag var en typisk plugghäst med glasögon och tandställning. Av lärarna kallades jag ”mönsterelev” och hade lätt för mig i de flesta ämnen. När andra var ute och lekte satt jag helst inne och skrev fantasifulla sagor som jag illustrerade med teckningar. Dessutom var jag helt ärligt ganska dålig på sport. I brännbollen missade jag med tjejracketen, på skolgården var jag alltid den som fick bollar i ansiktet och min pappa vittnar om att jag var bättre på att kasta bakåt än framåt. Men det fanns faktiskt en sport som jag var bäst på i klassen, även fast jag inte riktigt ville erkänna det som sport. Jag har alltid känt mig hemma i vatten, och simning var något speciellt. Jag var en av de första i klassen att kunna simma och tog 200-meters simborgarmärke när jag var 10 år. Få saker gjorde mig så stolt som när läraren uppmanade eleverna att se på mig för att lära sig hur man simmar. I övrigt växte knappast mitt sportintresse under mellanstadietiden, snarare tvärt om. Introduktionen av nya grenar, såsom spökboll, tjänade bara till att ytterligare bygga på min skotträdsla. I spökboll ska man (helst stenhårt) slänga bollar på varandra. De som träffas åker ut. Bollarna är visserligen mjuka, men vad gör det när den slängs med all den kraft ett par tonårsarmar kan uppbringa? Killarna sprang efter tjejerna och hamrade på med bollarna så hårt de bara kunde. Och vi tjejer sprang så fort benen bar oss.
Jag lärde mig snart att förfina mina ”sportundvikarförmågor”. Varje sport analyserades i detalj så jag kunde räkna ut hur jag skulle behöva göra så lite som möjligt. Jag visste vilka som slog sämst i brännboll och ställde mig så långt ifrån dem som det bara gick. Då undvek jag behöva kasta tillbaka. När turen kom till någon av de som var bra på att slå flyttade jag så nära som möjligt så att bollen for över mig. Men i vissa sporter förväntades alla delta på lika villkor. Inget skrämde mig så mycket som skridskoåkningen och jag brukade stå fastklamrad i rinken under de två timmar passet varade. Fingrarna blev vita och stelfrusna. Tillslut kom jag på att skridskoåkningen med ganska enkla medel helt och hållet kunde undvikas. Jag behövde bara låta bli att köpa skridskor. Låneskridskorna passade lyckligtvis inte på grund av mina ovanligt stora fötter. Så småningom kom jag på att man kunde slippa gympalektionerna genom att vara sjuk. Jag och en vän brukade hoppa upp och ner på rasterna tills vi fick huvudvärk. Då slapp vi vara med och dessutom var det ju inte ens en lögn.
Och nu står jag alltså här, tillbaka i idrottshallen. Denna gång med min förstående man, denna gång frivilligt. Åh, härliga vuxenliv! Åh, härliga valfrihet, härliga avsaknad av åskådare och framförallt: Härliga totala brist på gympalärare som heter Jasse. Lyxen i att få välja en sport man själv känner sig sugen på och på ens egna villkor.
Pingis visar sig vara rätt kul, kanske skulle jag till och med kunna bli bra på det.
I alla fall om ingen ser på.
