Fördomar om den yngre generationen är något de flesta av oss råkat ut för. Inte minst finns antaganden om ungas kunskap om historia.
Fördomar om den yngre generationen är allt annat än nytt. Den tidiga filosofen Sokrates beklagade sig över ungdomen och kallade den ohövlig, auktoritetsföraktande och lyxtörstande. Många har också råkat ut för fördomar om yngre generationers kunskap. Antaganden om mig har bland annat varit att jag inte skulle känna till kassettbandens existens, sakna förståelse för antikviteters värde eller att jag inte skulle känna till musik skriven före 1990.
En viktig detalj tycks ha glömts bort. Även de som tillhör ”den äldre generationen” kan ju omöjligt känna till varenda låt som skrevs under de gyllene åren och behöver därför inte ha mer kunskap än yngre. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har ytterligt dålig koll på modern musik. När Avicii dog hade jag aldrig hört en enda av hans låtar. Istället har jag länge varit svag för 50- och 60-talsmusik och nynnar gärna till låtar som Diana eller Tunna skivor. För att inte tala om att jag kan varenda sväng i Goldbergvariationerna från 1741. När det är fråga om kunskap handlar det alltså mer om preferens än generationstillhörighet.
Jag har så länge jag kan minnas haft ett mycket starkt historieintresse. Det började med att mamma högläste Kulla Gulla för mig som liten. Som litet barn följde jag med stort intresse filmatiseringarna av Raskens och Utvandrarna . Det skapade en stark fascination för hur vanliga Svenssons levde under 1800-talet och 1900-talets början. Det var människoöden som starkt skiljde sig från den klassiska historieundervisningen i skolan och som mest handlade om årtal, kunganamn och Roms uppbyggnad. Våra egna, vanliga förfäders strävsamma liv berördes knappt.
Ett undantag fanns lyckligtvis från grundskolans torra historietimmar. Under en kortare tid hade vi en ung, engagerad lärare som lärde ut historia på det mest passionerade sätt. Han tog med hela klassen till Stockholm på historisk vandring. Överallt pekades historiska platser ut och han berättade med sådant engagemang att vi nästan trodde att vi skulle bli vittnen till Stockholms blodbad bakom nästa krök. Med en inlevelse och detaljrikedom som fick det att vända sig i magen på de unga åhörarna berättade han om Gustav den tredjes öde. Illustrationen fann han i den stol på Livrustkammaren som kungen blödde ned efter skottet.
”När det är fråga om kunskap handlar det alltså mer om preferens än generationstillhörighet.”
Mina barndomssomrar har också varit avgörande för mitt intresse. Morföräldrarna ägde en vacker, gammal gård i en liten by i Finlands Österbotten. Gården övergick senare till min morbror och är fortfarande en plats jag gärna återvänder till. När jag barfota går på den ännu synliga ladugårdsstig som leder över gården, eller när jag balanserar på de gamla stenarna som kantar trädgården, kan jag bokstavligen känna historiens vingslag. Att där finns många äldre möbler och föremål födde hos mig ett tidigt intresse för antikviteter. Jag är den första att förespråka att äldre föremål bör tas om hand och skyddas. Har någon målat över en möbels originalmålning, delat upp en ärvd servis eller på något annat sätt fördärvat ett äldre föremål är jag den första att vrida händerna av grämelse. Inför en Bibel från 1800-talets mitt är jag nästan lika exalterad som Antikrundans Knut Knutsson. För mig är det ekonomiska värdet inte lika viktigt som affektionsvärdet och föremålets historia. Få saker är så fantasieggande som att tänka sig vad ett gammalt föremål fått uppleva genom åren.
Så, vad vet jag om kassettband? Tja, som 80-talist är jag uppvuxen under slutet av kassettens tidsålder och var en av de som samlade favoritlåtar på blandband genom att spela in sånger från radion. Jag är inte helt obekant till föregångaren, vinylskivan, heller. I mitt flickrum fanns en kombinerad kassett, radio och LP-spelare och även om jag inte direkt ägde några egna vinylskivor brukade jag spela brorsans övergivna.
Trots min fascination för vår historia är jag förstås begränsad. Det är fullt möjligt att jag inte kommer veta svaret nästa gång någon bestämmer sig för att testa min historiekunskap. Precis som jag bara vet en bråkdel av 2020:talets värld, vet jag bara en bråkdel av det förgångna. Det kommer alltid att dyka upp nya situationer där någon leende lutar sig fram, skrockar och säger ”den här låten var nog innan din tid, va?”, och jag faktiskt aldrig hört den tidigare. Men å andra sidan, det kanske inte personen bredvid mig, född 1940, heller har.
